ett språk, hvars böjlghet ännu icke var utbildad, uttrycka de fina skiftningarna i Racines skildringar af sinnesrörelser, och den sjelfständighet, som hans förändring af planen och hans användande af Chörer, för att sammanbinda handlingen, ådagalade.
Det vackra Tempel, som Gustaf den Tredje låtit bygga åt Fäderneslandets SångGudinnor, var 1782 fullbordadt och skulle invigas med ett skådespel, som förenade de sköna konsternas alla medel att förtjusa. Om denna heder täflade tvenne lyriska Tragedier, Kellgrens Æneas och Adlerbeths Cora och Alonzo, den förra med musiken satt af Kraus, den sednare af Naumann. Jag tilltror mig icke att dömma öfver den enas eller den andras företräde i allt det, som till en Operas teatraliska verkan fordras. Måhända var ännu icke det sinne nog odladt, som skulle uppfatta det djupa i Kraus’s tonkonst, och det, under en rik omvexling, innerligt rörande, eller ljufva, eller väldiga i Kellgrens sånger. Måhända var Gustaf den Tredjes känsla mindre liflig för musikens och den lyriska versens skönheter, än för den bildande konstens och för de poetiska sammansättningars, som framställde för ögat rika taflor. En tillfällig händelse försvårade slutligen uppförandet af Æneas och bestämde valet af Cora. Adlerbeth vann således den äran, om icke at besegra Kellgren i en täfling, som ej var inskränkt blott till Skalderna, åtminstone att mäta sig med honom. Denne gaf sin lyckligare medtäflare en
