uppriktig högaktning, en stadig vänskap, och hämnades med Gustaf Wasa.
Sverige hade nu, hvad flera andra riken saknade, en national-teater, ett offentligt öfningsfält för dess snillen, en anstalt att utbreda den förädling, som dessa verka. Mången klandrade då, vanmäktigt, de kostnader som dertill användes. Med mera framgång har man i en sednare tid yrkat hushållsamhetens vigt, när det handlat om medel att underhålla och utvidga nationens själsodling. Genom enskilt frikostighet af den Konung, som vårdar Sveriges ära, är likväl ännu den Svenska teatern bevarad, såsom en offentlig inrättning, samt bragt till all den verksamsamhet, som dess knappa tillgångar medgifva. Skall nu detta verk af Gustaf den Tredjes fosterlandskänsla falla? Skola vi stänga för efterkommande Snillen den bana, som öppnades åt Kellgren och Adlerbeth, och der den odödlige Konungen sjelf mätte sin styrka med deras och med författarens till Oden och Virginia? Välan! odlom då endast kärr, och slutom oss inom otillgängliga vildmarker från Europas förakt, och från den träldom under penningeväldet, som eljest förestode oss. I de Grekiska Republikerna, der det offentliga beherrskade det enskilta, hade den blifvit ansedd för elak medborgare, som vägrat sin gärd till de allmänna anstalter, hvilka underhöllo folkets känsla för det sköna och höga. Konstens verk voro der Statens skatter, dess befordringsmedel Statens angelägenheter, dess idkare
