Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/102

— 98 — nom egna mäns svek falta i sin dödsfiendes hän- der. Var detta ej det öde, som de sammansvume från Anjala ämnade Gustaf? Och var han ej sjelf redan beredd på det tal, som han sknlle hålla till Katrina, då han infördes som fånge till Peters- burg? H varför diktade skalden denna händelse, hvartill ingen historisk underrättelse om Oden ger ringaste anledning, om ej för att väcka afsky för förrädarne? Och månne ej sjelfva valet af utgångs- punkt för handlingen — då författaren icke målar Oden såsom anländ till Norden, utan ännu qvar i Skytien, — äger sin grund i afsigten att visa ho- nom försvarande sitt folks frihet och sjelfständighet emot en främmande öfvermakt, som då icke fanns i Norden, utan endast kunde sökas i Roms grann- skap och öfvervälde? Redan det första budskap, som Oden emottager af Pompé, fordrar detta er- kännande af ett främmande öfverherrskap, hvilket Gustaf bekämpade under hela sin regering, och antydningarne af denna strid fortgå under hela stycket. Hvad Milo i Pompés namn fordrar af Oden, är just det förödmjukande, ehuru förklädda vasallskap, hvaruti Sveriges styrelse befann sig till sjelfherrskarinnan, vid Gustafs äntrade till rege- ringen. Alla dessa hänsyftningar kunde och borde skalden icke offentligen erkänna, men man läser dem utan svårighet emellan raderna, om man för-