— 111 — Kellgrens snille slog de stora slagen, De blixtrande, för sanning, rätt och vett, lärer häfden en dag erkänna, att de tvenne vapen- bröderna deltogo ej mindre yerksamt, och om sam- ma glans ej omger dem i efterverldens ögon, torde det till icke ringa del härröra deraf, att de sjelfve sökt samla dess odelade strålar kring Kellgrens panna. I den omskapningsfeber, som genomgick Europa, blandad med både ädelt och mindre ädelt svärmeri, var det icke lätt att urskilja, hvar det sanna, goda och rätta fanns. Mer än ett venster- händt slag, syftadt åt det onda, träffade det skuld- lösa. Deraf förklaras, bland annat, att den unga Svedenborgianismen misstänktes som samhällsför- derflig, under det den unga revolutions-andan hel- sades af så snillrike, ädle män som Klopstock, ScHiLLER, Kant och Fichte, såsom morgonrodna- den af en skönare dag för menskligheten *). Så
- ) Det synes möjligt, att den lutning till republikanism, som
några trott sig finna i Svedenborgianismen, till en del för- anledt motpartiets ovilja emot densamma, liksom den bi- dragit tUl de dåvarande filantropers förkärlek för denna lära. Atterbom anmärker, att deras åsigter kunde "gan- ska väl förenas med den åt republikanism lutande benä- genhet � som är för alla Svedenborgiaijer gemensam." Sve- DENB0E6S lära blef ej hellqr utan inflytande på Thorild. Dennes "sanna himmelska religion" är (enligt Atterbom) "från begynnelsen till ändan uppstäld på grunder, som äro Svedenborgska, fastän i Thorildsk bearbetning och applikia- tion." Siare och Skalder, 4 del. s. 296. — Man har strängt
