Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/12

oförgänglig glans lyser öfver dagens med hvart nytt årsskifte återvändande högtid, har under det för- flutna året framträdt i ny klarhet. Häfdateckoa- r,ens pensel förmår icke skildra dess minne, i den aällsamma skönhet, som kröner det midt i den out- tömliga rikedom af vexlande storheter, åldrarna fö- rete, — så lysande, så mildt, så mäktigt välgöran- de, som det tecknat sig sjelft i dragen af hvad den store konungen tänkt och talat, — äfven han ka- stad midt i oron af en jäsande och stormig verlds- ålder, ofta stäld på en skiljoväg, ofta pröfvad af frågor, på hvilka kunde gifvas mer än ett, för ho- nom och för fäderneslandet ödesdigert svar. Konung Gustaf II Adolfs egenhändiga skrifter, vare sig att de bevara den vänskapliga förtrolighetens ögon- blickliga utgjutelser eller den djupa öfverläggoin- gens mognade frukter, vittna bättre än någon prisande äreskrift, att det lif förtjenar i sanning att ställas främst bland minnen, som sjelft i sitt innersta oaflåtligt hänvisar till ett högre lif, som det älskar och tjeoar. Derföre blef Gustaf Adolfs herrskaremakt på en gång så omotståndlig och så mild; hans hjerta så varmt och ändock så ofurvilladt; hans tanke så ljus och likväl så ödmjuk; hans tapperhet, i all sin glans, alltid st)'nl af den sanna statsklokhetens aktsamma rkå~ ahifi.