— 116 — fir förökad skönhet, och att den skaldekonst är des fullkomligaste, i hvilken mesta sjal finner mesta ri- kedom och frihet att blifva sannast vttrycU* — Det är han som är häri stor och nu ensam mästare � och hvarmed han förenar en höghet som aldrig upphör att förvåna, och en värdighet och ett maje- stät som aldrig faller/'*) — Kan en högre rätt-
- ) Stochhotm-Posten 1790, n. 138. I Siare och Skalder (IV:
323) yttras den gissning, att uppsatsen ej vcHre af Kell* OREN, utan af den unge, då nyss i kansliet inskrifne Ben- jamin HöiJER. Bedan de farstå raderna tyckas dock mer likna Kellgrens styl. Han begynner: "Klopstock har vän- tat den olyckan att bli öfversatt. Han är det redan på flera språk, och vår fruktan är omsider uppfyld, att han ock skulle bli det på vårt. — Hvarför öfversättas skalder? Yerlden är öfverens, att de, mer än andre auktorer, deri- genom förlora, och Klopstocks Messias är en bland de sånger, som sist borde komma i fråg;a dertill. — ^ Skall Klopstock öfversättas, så blir skälet hans sublima värdighet att utföra, och den fuUkondiga harmomen af hans skalde- konst, dessa första och mest utmärkande förtjenster af hans sång, men hvilka ovilkorligen måste medföras och bibehål- las i det språk, hvarpå han Öfversättes, så framt man ej vill leka med skalden ett gäckeri och göra honom miss- känd och förringad." — Denna farhåga hos skalden, att vanställas af en oskicklig öfversättare, — Italienarens be- kanta traduUore, traditore! — liknar låugt mer Kell- gren än filosofen Höijer. Då i allt fall ingen erinran i tidningen förekom vid den djupa hyllningen åt Messiadens sångare, var Kellgrens instämmande deri gifvet, äfven om han ej författat uppsatsen. Man har anmärkt emot Kellgren, att han icke genast, eller 'åtminstone tidigare, insåg Klopstocks hela storhet. Men med hur många in-
