— 11 �
Det åar jont, att denna 0frei^|åDg till Meae esteOska äsigter intx&ffade mnder de sentuw iånm
ser han, enligt Atterboms eget yttrande, foga bättre än "förryckta." (Dera. sid. 226.) Han uppträdde, säger man, tiU svagbetens forsvar, åberopande det bekanta: res sacra miser. Tvifvelsutan Högst aktningsvärdt ur rent mensklig synpunkt; men ur estetisk? — Och äfven i förra hänse- endet: hvem gör medelmåttan en större ^enst, — den som varnar, till och med afskräcker från en bana, der inga lagrar, men endast ömkan eller spe vänta, och der ett misslyckad t forsÖk kan fösta for framtiden åtlöje vid ett i öfrigt aktningsvärdt namn (såsom forhållandet var med det bekanta "Fidei-kommiss**-poemet); eller den som ge- nom tystnad eller Öfverseende uppmuntrar till fortsättning af en förfelad bana? Härmed åsyftas ej ett forsvar for misshugg, som kunde undfalla Rsllgren, liksom nästan hvarje annat snille, men ett tvifvel om svaghets-principens allmänna giltighet i vitterheten. Thorilb anger sjelf, att det var Kellgrens granskning af Mamderpelts skrift om den falska politiken, som "gaf sista styrkan åt hans harm.*' Thorild kallar denna skrift ett mästerverk. Meningarne derom voro ganska delade, äfven bland Thorilps litterära vänner. Tham skrifver till honom: "Jag fann recensionen i Posten emot herr Manderfelt dråpélig" Och har någon annan än Thorild upptäckt något mästerligt i denna inom kort glömda tillfällighetsskrift, hvars författare är lika för- gäten? Danske reoententer bedömde Mandeu^eltb skrift ganrica strängt. (Jfr Dagligt AUehanda, 1791.) ÄUgemeine LiUerahir-Zätung, som yttrar sig öfver den af författa- ren 8Jelf ombesörjda 'tolkningen, finner skriften vara *'intet annat än nm nonsens och platt deklamation." (N:o 330 år 1791.) Om • den fransyska upplagan yttrar samma tid- ning, att det är "ea eländig öfversättning, fuH af de löj- ligaste språkfel." Yid närmare skärskådande af denna frå- ga torde det befinnas, att det knappt varit nlg^n mer
