— 144 — Efter detta vapenskifte syntes krigslågan om- sider afslockna. Leopolds helsa och lynne, liksom hans önskan att åter uteslutande egna sig åt dik- ten och filosofien, bjödo honom att försaka de vittra striderna, oaktadt de lagrar han under dem skördat. *) Det dröjde dock icke länge innan han åter uppmanades att träda ned på vädjobanan. En af Thobilds efterföljare, Per Enebom, hade på ett mer än oskonsamt- sätt angripit den döende Kell- gren. Leopold vistades denna tid ännu i Linkö- ping, och synes först genom sina vänner hafva er-
- ) Äfven Hammab �köld erkänner i detta fall Leopolds öf-
yerlägsenhet, och Bäger, att han, "såsom det ayntes, vun- nit en afgjord seger öfver Kellgrens begge häftigaste mot- ståndare � Thorild och Enebom," samt tillägger: "Alla dessa fakta bevittna onekligen en viss utmärkande egenskap hos vår auktor, och en sådan ägde han till hög grad i den prosaiska qvickhet, som ger sig luft genom frapperande, framblixtrande och väl träffande infall. Derföre äro alla de af hans skrifter, i h vilka man icke söker någon djup eller glänsande uppfinning, utan der det hela afgöres med satiriska vändningar, ganska lyckliga." /Svenska Vitterheten, 2 uppl. s. 465. — Emellertid äro Lsopolds polemiska skrifter i allmänhet mindre kända, än Thorilds, som in- förts i hans arbeten och oaflåtligen åberopats af hans be- undrare, hvaremot i Lsopolds skrifter, enligt hans eget förordnande � ingen af hans polemiska uppsatser influtit. De äro dock icke öfverträffade på vårt språk, äro jemför* liga med Voltaire'8 och de bästa främmande författares, hvadan en särskild upplaga af desamma sannolikt icke skulle vara för det goda skämtets vänner ovälkommen �
