I •
— 147 — Det vackraste och sanaaste, som kan sägas om den lysande tvekamp på svenska parnassen, sten," tackar for visan, och tillägger: "Jag tvifiar ej att Per Enebom så skickar sig i sin namnkunnighet, att han, om möjligt är, förökar den, då hans fortfarande öfverdåd alltid medför en ny förhoppning att se något mer i detta ämne från herr kongl. sekreterarens hand. Måtte den i långliga tider ej tröttna att bereda förtjusning .och beun- dran, skräck och varnageir Det vackra draget af Leopolb, att han sedermera sökte godtgöra sin stränghet mot Ensbom, erkänner äfven Hammak- SKÖLD, med följande ord : "Det förtjenar anmärkas till Leopolds heder, att han med nitet af den renaste och varmaste vänskap sörjde för denna af honom sjelf förkrossade menniskas bästa, och att han till och med sökte skaffa förläggare åt en del af dessa skrifter, öfver hvilkas "tankebrist" han fordom hånlett, för att bereda deras upphofsman någon tillfredsställelse." Vi- san kallas af Hammarsköld "qvick men bitter." I öfrigt jem- för H:D Enebom med den tyske skalden Sghubakth och sä- ger: "Likasom dennes, var nemligen Eneboms poesi rent af jakobinsk, och det tyckes verkligen som han skulle gjort sig samvete af att tro något godt om en förste eller en annan person af de högre stånden. Det behöfdes derför verkligen hela styrkan af den Leopoldska sarkasmen, för att hindra framgången af Eneboms ledigt utarbetade visor, i h vilka han egentligen samlade sin antirojalistiska stäm- ning, hos hans samtid, som, enligt modet för dagen, ofta hänfördes af långt sämre stycken." Sv. Vitterheten, 2 uppl. 8. 418, 419. — Tvifvelsutan bidrog den samhällsstörande, revolutionära riktningen af Eneboms, liksom i allmänhet den dåvarande Thorildska skolans författareskap, att väpna Leopold deremot. I Öfrigt är anmärkningsvärdt, att un- der det många ansågo den i visan åvägabragta tillrättavis- ning nog skarp, och författaren sjelf skref i Extra Posten, att han "misstyckte att den blifvit så allmän," synes före-
