— 167 — Men, yttrar den skald, som efter dessa Ij- sande föregåagare intog sångarthronen : '^Men hvad är lyrisk klang på silfvenrågor Och evig blomdoft uti blånad luft? Den ädle skalden* bar ock andra frågor, Och skönhet vill han, men jemväl förnuft." Aldrig var detta kraf oeftergifligare än i en tid, då så många samhällen upplöstes i sina grundva- lar, af missförstådda begrepp om '^menniskans rät- tigheter,'* och då RoDSSEAU^s läror gjort sjelfva od- lingen misstänkt såsom skadlig för samhället. Det brinnande nit för meusklighetens förädling, som utmärker Leopolds verksamhet, kunde ej lemna honom villrådig, hvarmed han borde begynna sitt upplysare-kall. JEn Gud och ett tillkommande^ säger han, är den lära, som jag ville med alla krafter rädda, om jag hade några/' Så uppstodo hans 'Idéer till en populär filosofi öfver Gud och odödlighet", hvilken skrift man haft orätt att be- trakta ur synpunkten af spekulatif filosofi. *) Han
att blifva recenserad af Sveriges störste poet." — Fran- zén skrifver i anledning af ett besök hos IjEOPOLD: "Det är kungen i vår vitterhet, har jag tänkt, och nästan bäf- vat." Fkanzén, som först infort ifrågavarande benämning, är, 088 veterligen, äfven den förste som jerofört Leopold med PopE och Voltaiee.
- ) Hura litet en sådan åsyftades, sjnea af det bref till Eo-
�XN8T �1N, som åtföljde första manuskriptetf och hvari det
