— 182 — egnande sig deras höga anda, deras lugna storhet och värdighet, deras formfulländning, deras visa måtta i allt. Tvenne ord ägde på hans tid en allmännare, mäktigare betydelse än i våra dagar r humanitet och hdtur. Leopold älskade det mensk- Iga och naturliga, men förädladt.*) Enligt hans
m. fl., icke främmande for de vittert bildade. Klopstocks Messias, Goethes Wertlier, Gessners idyller, Gellerts fabler, Kotzebues stycken förekommo snart i öfversätt- ning; Lessings Minna von Barnhelm gafs på scenen, och af hans, liksom af flera andras, lyriska dikter meddel- tes tolkningar i tidningame. Ben senare tyska roman- tiska skolan deremot, som behöfde tid att göra sig gäl- lande äfven i sitt hemland, blef här jemförelsevis sent känd, förnämligast genom den s. k. nya skolans uppträ- dande, hvarom mera på sitt ställe. Emellertid har man, genom flitigt upprepande af "store Klopstocks oiim och Goethes konvulsioner", tiUvägabragt den temligen allmänt gängse föreställning, att detta var omtrent aUt hvad våra fader kände i afseende på tyska vitterheten. Trenne högt bildade tyska tonsättare, hvilka Gustaf den tredje inkallat, och sam blefvo nära förbundne med våra snillen — nem- ligen Kraus, Naumann och Vogler — bidrogo att fästa uppmärksamhet på den stigande tyska bildningen. Af Kraus* brefvexling ser man hans förtroliga förhållande till Kellgren, och det är icke osannolikt att Kraus, som var en stor beundrare af Klopstock och som sjelf med ypperliga tonskapelser förherrHgat några af dennes sköna- ste öder, först infört "den nya skapelsens" sångare i Mes- siadens underverld.
- ) Han skrifver i ett bref till Eosenstein: "Jag tror sit sam-
hällets menniska är en grad öfver naturens, emedan natu- ren skapat oss för samhället."
