Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/197

— 193 — af tårar. Både skalden och skådespelaren lade företrädesvis an på dylika glanspunkter. Hvem har ej hört omtalas verkan af ett Tu pleures, Zatref eller Soyona amis, Cinna! eller den gamle Horati- erns Quil moiuiä! eller detta enda af Medea: Moi! — Så upprepade äfven scenens vänner från Gustafs tid, med aldrig slocknande värma, sina älsklingsställen ur Oden, Gustaf Vasa, Christina, t. ex. Så öppen som den rymd, der dagens stjerna skrideV, Så öppen är min själ — eller Jag är soldat och kan ej bödel vara — Jag lyda lärt, men lyda utan blygd, o. s. v. Hvem aktar nu på ett litet utropsord i ett sorg- spel? De äro längesedan förlöjligade, förkastade. Man ansåg dem fordom icke utan betydelse. Huru stor den var, kan dömmas af den vigt, som Leo- pold lade på rätta uttalet af blott interjektionen ha! — Han yttrar derom: "Man synes i allmän- het ej ännu hafva vant sig att gifva deråt annat ljud, än det hårda, kalla och nästan löjliga, som uppkommer af dessa två bokstäfvers blotta meka- niska sammanläggning. Man måste anmärka här- vid, att alla sådana utrop kunna till deras rätta natur på intet sätt med bokstäfver uttryckas. Det Sv, Akad, Handl. 35 Del 13