— 207 — Leopold ägde icke blott ett stort snille, men en stor karakter. Man kan tjusa med det förra, men utan den senare utöfvar man ej ett så mak* tigt inflytande på sin tid och dess ypperste män. Godhet och kraft vägde hos honom lika. Utmär- kande drag i hans karakter voro: tacksamhet emot välgörare, trofasthet emot vänner, högsinthet emot medtäflare, deltagande för olyckliga, och försonlig- het emot fiender. Med den konung, han beun- drade, delade han h^sinthetens känsla mot vittre medtäflare. Liksom Gustaf var förtjust vid upp- täckten af Lehnbebg, hvilken syntes beröfva ho-
nare utmärkt vackert, men ansåg dock, att befordran till hofpredikant hos en arffurste var för doktor Wallin föga upphöjelse, när "kaplan 1 Bromma var hofpredikant hos konungen." Leopold skref derför till föredraganden, Ro- SENSTEIN: "Kunde man ej, såsom ny öfning i textkonsten, föreslå fullmaktens omtextning af samma höga, älskvärda hand, med ett litet väl ritadt Öfiser framfor ordet hofpre- dikant?" Wallin, i sina bref till Leopold (det första af den 2 januari 1804 och det sista den 5 juni 1820), talar om sina "odödliga förbindelser" till den gamle sångarkun- gen, hvilken han underställt många af sina poemer (bilagda i handskrift), icke blott verldsliga, utan äfven andeliga. I Wallins samlade arbeten läses en skön tillegnan, som åtföljt hans skrifter till Leopold. — Ur brefvexlingen mellan Leo- pold och Wallin må meddelas ett bref af den förre, hvaii han tackar for Wallins medverkan till beredande af pen- sion utaf Svenska Akademien för en gammal tjenarinua, som vårdat den blinde siarens ålderdom. Se bilagan 10.
