~ 208 — nom vältalighetens lager, så hyllade Leopold var- mast dem^ som kunde anses i någon väg fördunkla honom: Kellgren, Tegnér, fru Lenngren, Fran- zén, Geijer och Grubbe. Hans Kellgrens-dyrkan — man kan knappt kalla den annorlunda — '� är bekant. Hvad han tänkte om fru Lenn- GREN, har han ofta uttryckt, senast i de ord, hvarmed han emottog första upplagan af hennes samlade skrifter: Hvarken den andra eller den tjugonde upplagan skall blifva den sista af des- sa förträffliga skaldestycken, hvarmed i hela Eu- ropas litteratur ingenting finnes eller kanske nå- gonsin skall finnas jemförligt. — När Ludvig XIV frågade Boileau, hvem han ansåg för den förste bland då lefvande snillen i Frankrike � sva- rade denne, utan ett ögonblicks besinnande, Mo- liére. Om någon gjorde mig samma fråga, skulle jag svara: Kellgren, fru Lönngren och Tegnér äro Sveriges största skalder, men hvem af dem må hållas för störst, det må ApoUo sjelf afgöra; jag vågar det icke. Hvad jag vet, är blott, att alla våra öfriga stora skalder finna hos andra nationer åtminstone sina likar, om ej si- na mästare, då fru Lönngren ensam säkerligen ej funnit eller kanske skall finna någondera."*)
- ) Huru fru Lenngben ansåg Leopold, kan dömmas af ett
par bref, som meddelas i bilagan 11.
