— 212 — ^m4 d^ald, yttrade han en gång, i en af Sven- $ltai Akademiens enskilda sammankomster, att m^n borde upprätta en lärostol för att läsa öfver Leo- pold. *) Bland oföränderliga själsdrag hos Leopold var tillgifvenheten för Gustaf den tredje. Under min- derårigheten gjorde mången sin lycka genom att glömma, ja smäda sin hädangångne välgörare. Leo- pold bevarade intill grafven för honom samma känslor af kärlek och beundran. När han nämnde denne konungs namn, syntes den gamle lyfta huf- vudet högre, det släckta ögat hvälfdes med en säll- sam glans, rösten fick mera klang, och ungdoms- blodet tycktes på nytt genomströmma hans ådror. Vid de olyckor, som drabbade Armfelt, fröken Rudenschöld, Aminoff, Ehrenström m. fl. var Leopold måhända den endoi som med dem alla fprtsatte forna förbindelser, likasom i lyckans da- gar. **) Tacksamheten emot dem, hvilka han trod- de sig något skyldig, gränsade hos Leopold till lidelse, såsom hans förhållande till Kellgren, Ro- SENSTEiN m. fl. ådagalägger. ***) Han trodde sig
- �
�**
- ) Det var den sista sammankomst, som G �IJ �R (då direk-
tör) bevistade. — Ett bref från Leopold till Geijer in- föres i bilagan 13. ) Se bilagan 14. ) Se bilagan 15.
