- 231 — Ty öfver jorden bor hans sköna själ Uti en gyllne verld af frid och oskuld. — An ha vi Maros tolk med Romarsinnet, Och tempelsångam med sin Davidsharpa, Och Gylfes bard, en mäktig flod, som brusar Emellan Nordens berg. Dess källa är I Asaverlden, djup som Urdarbrunnen. — Ack, der är mången än, som kunde rädda, Men hvarje öm bor enslig på sin klippa. — Vak upp, Virginias sångare, vak upp, Du ljusets, färgernas och lifvets man! I tretti år du stridt med blanka vapen För smak och språk och sång och vett i Norden. I deras namn jag kallar dig i dag. Hvi slumrar deras riddersman, hvi hvilar Hans goda svärd? Se, fienden är när Och stormar rasande och lyfter strafflöst De fräcka händerna mot helgedomen. Skall den förstöras? Skall ett dårhus stiga Upp ur dess grus? Skall manligt vett och konst Ur Manhem fly för dagens feberdrömmar? Vak upp! Éj alla hata ljuset än,
�j alla skymfa på nationens ära.
Plantera högt din fana! Låt den vifta Sin ömevinge uti Nordens solsken, Och ung och gammal då skall trängas kring den; Med korsad skuUra och med vigda spjut Vi vilja samlas till ett bättre korståg. Se, redan sänks din sol och dagen grånar; Dag är det nog dock än att vinna slaget. Se, konstens genius är bland dina svurna,
