— 247 — dagbladen och kasta sig med en art af roffogel öf- ver de insekter, som morgonsolen framkläckt, — men är detta den store � upplyste domare, som skall trycka odödlighetens pregel på det sanna snillets verk? som skall jaga medelmåttans näsvisa fingrar ifrån dess lagrar? År detta en allmänhet for ICabls sångare? Jag har sett hans arbete i deras händer. Större delen finner genast något oerhördt i sjelfva perman; ty ett poem med permar är redan något oerhördt hos oss. Andra, som tyckas vara af trögare inbill- ningskraft, och således mera oförskräckta, öppna verkligen boken i tanka att läsa; men när de se framför sig detta oändliga perspektiv af ojemna rader, när de skola lägga ut på denna poetiska ocean, — då kommer förskräckelsen öfver dem, då löpa de tillbaka inom skrankoma af deras lilla naturliga begrepp^ och akta sig väl att, emot gu- dens utstakade ordning, impii nautce non tangendo transUire vada. Det är här icke stället att undersöka orsa- kerna till denna kallsinnighet för allt slags littera- tur hos oss. De skäl, som man vanligen tager, af en svag kultur, ringa folknummer, gälla i allmän- het, men gälla kanhända mindre än man tror, i anseende till hufvudstaden, dit hela rikets öfver- flöd bäres, der yppighet och nöjen dagligen till- taga, der menniskor i de högre klasserna nästan tränga hvarandra, der på enfolknummer af 80,000*)
•) Nu (år 1862) närmare 120,000.
