— 254 — göra detta fel, om jag eljest vågar kalla det så, hos honom mindre förkastligt. Han älskade prakt, och han hade guld att arbeta af. Men hos oss förhåller det sig något annorlunda. Denna omsorg för klangen och prakten af hvar särskild vers, så naturligen förenad med afsky för detaljen, så uppe- hållande vid ord och uttryck, så beständigt syf- tande åt höjden, så rädd för den lediga, omärkli- gen framflytande, med ett ord, den äkta berättande stylen, är, näst machineriet, ett ibland de största hinder jag känner för den moderna hjeltedikten. I kraft af att vara dråplig versmakare, upphör man nästan att vara god poet/' — Leopold anför derefter, såsom prof på lyckade målningar, hvilka tala på en gång till ögat och örat, bland andra, dessa verser:
- 1 månens tända sken och dag af hvita tält
Baneret blottadt syns och framför hären stäldt**; eller denna beskrifning på hafvet, i två rader:
- OmäteIiga fält, der jordens rymd ft^rsvinner.
Och ögat söker strand och endast hinmiel finner." "När," säger han, "jag läser dessa och dylika stäl- len, vet jag ej mera hvad jag skall högre skatta: den berättande enkelheten i poemet, eller den prakt, som understundom framlyser i diktionen. Men ändå märkes denna prakt knappast. Åtmin- stone studsar man ej dervid. Det kommer deraf, att det är icke skenet af en förgyllning, det är verkligen guld." Han genomgår derefter kritiskt alla tolf sån- gerna. Utrymmet medger icke att här följa ho-
