Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/265

— 261 — Efter att hafva nedstigit till helvetet, uppstigom till himmelen. — Karl finner här äfven andra, än konungar. Detta är yaekert, och önskligtvis sannt; men att Karl förundrar sig deröfver, det är något, hvaröfver läsaren med mera skäl skulle kunna för- undra sig. Emellertid betalar auktor detta lilla fel med skönheter af första ordningen; han blottar en liten brist, för att strax derpå hölja den med dubbel rikedom, och det är på sådana fel som man skall känna goda författare." — Bland lyc- kade ställen utmärker granskaren här den skild- ring, som skalden lemnar af menniskoslägtets upp- lysare och välgörare, skördande sin lön i de äällas boningar, och tillägger: "Detta monument, kanhända första gången upprest åt vetenskaperna vid sidan af en svensk hjelte; detta blad af snillets lager flätadt i Karls krans, är värdigt höjden af Karls fria sångare, och har blott kunnat gifvas af en mästare åt sina likar." Ingenstädes målar granskaren sig sjelf bättre, än i sista anmärkningen vid denna sång. Gustaf den tredje hade nyss förlorat sin yngste son Karl Gustaf, hertigen af Småland, hvilken förlust så häftigt angripit konungen, att hans närmaste fruk- tat för hans helsas allvarliga rubbning. Då den episke skalden med ett penseldrag vidrört en se- nare tid, hade granskaren önskat att, efter de stör- sta episka skalders exempel, ett rörande drag in- flätats om en sådan förlust. "Ett förtidigt öde," säger han, "har beröfvat oss en yngre prins, en annan Karl Gustaf. Man behöfver blott påminna