Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/266

— 262 — sig de y^rldskiiiimigl orden Tu Mctrcellus eris^ — dessa tjuga patetiska verser, bvari Augusti gemål igenkände sin unge afiidne son, — dessa verser, som hon dånade af rörelse att liora, och som hon betalte ofantligen a€ nöje att dåna, — xnML be^ höfver, säger jag, endast hafya känt interesset af detta ställe hos den latinske sångaren, för att sakna san>aia skönhet hos den svenske; icke imi- terad ur Virgilius, utan tagen ur naturen, och hvar- till vår förlust räckt honom ett alldeles eget ori- ginal* Allt hade hår kunnat blifva detsamma^ — den ofantliga belöningen kanhända undantagen/* — Leopold älskade, beundrade Gustaf; han önskade, att skalden måtte skänka hans sårade bjerta sån- gens tröst, men icke vänta lön derför. Den öpp- na, i oträttgdt mål framkastade misstanken om dess uteblifvande hade kunnat såra ett annat sinne än Gustafs. Tvertom. Han älskade hvarje utmaning till högsinthet. Sannolikt hade skalden, ännu utan personlig bekantskap med föremålet, anat detta, och det bidrog måhända till den förkärlek till ho- nom, som Gustaf fattade. Den tionde sången äger, enligt anmärkaren, en lofvande början och åtskilliga vackra detaljer. I den elfte ogillar han åter det nog mycket anli- tade episka "machineriet," och yttrar i anledning deraf: "Ett gammalt förtrolladt torn vid hamnen, der Politiken har sitt säte, är i denna sång maga- sinet för det underbara. Derifrån och deromkring utbreda sig gudomligheter till större öfverflöd, än någonstädes tillförene. Afundsandan, Högmodsom--