— 271 — aången så förrirrad,^ som han sig denaamma fbie � ställer och fBr sina ISsare ännu värre afmålaf/' —
�fter aU hafva sökt Tisa* att händelserna fram^^
stäQts '*så enkla och tydliga som trots någon avis^ lurtikel/* fortfar anti^kritikem : *'Härigenoin försvin^ ner hela den föarmenta villervallan oek med den-^^ samma alla de löjliga svängningar, hvarmed gran- � skaren dernti förlustår sig. Men, som sagdt är, skulle han icke gjort förfiattaren denna och dylika oförrätter, om han ej foljt ofvannänmda sin prtn*' cip, och ännu mindre skulle han med den lätt* sinnigbet -^ jag brukar ett lindrigt ord — hftn4* feifat dess ajrbete* som på flera ställen rH^jes. Mao ser honom anföra verser derur på ett sätt, att de måste förlora sig, och läsaren tvingas att eodaat löpa efiber hans infalL Man ser honom till och med födrändra (vore det dock äfren föribättra !) författarens verser, L ex. den 296 i l:a ^sången, den 127, 132 i 6:e sången o. s. v. — ett uppfö- rande som jag, af högaktning för skalden och af vänskap för granskaren, ej skall våga undersöka.** Denna eftertänkliga anklagelse föranledde oså att jemföra de anmärkta ställena. Yi finne då i Td-^ get öfver Bali versen 298, första sången, så lydande (det är Vintern, som låter Danas tårar frysa):
- På hennes bleka kind haa faster fälda tiarar.**
Leopold har:
- Tå hennes bleka kind han faster hennes tårar/*
Om uttrycket dervid icke vunnit, synes det åtmin- stone icke förlorat. De i sjette sången antydda verser hafva vi ej kunnat finna bland de af Lix^
