Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/279

— 275 — svunnit ur den nyare epiken, som i allmänhet hyi- lar på verklighetens grund. Det lilla godmodiga groll, som framskymtar hos den lika vördnadsvärde som älskvärde skalde- fadren, upplöser sig mot slutet i följande hyllning af granskaren!^ snille och en anhållan om hans fort- farande vänskap: "Skaldekonsten väntar att af M. H. ställas i dess rätta dag: att på ena sidan skiljas från den rimmade prosa, som vågat taga hennes namn, och på den andra ifrån styltor af stora ord och upp- blåsta tankar, hvarmed hon tror uppstiga till him- len och förlorar sig på vägen i en evig dimma. Men då M. H. återställt penseln i skaldekonstens hand, så utmark äfven för henne ämnen värdiga att afmålas och hvarigenom hon kan återvinna sin förlorade vördnad hos allmänheten. Sådana äm- nen äro naturens verk, höga och ädla gerningar, sanningar, hjeltevärf, dygden, fäderneslandet! Det är af detta senare ämne, som mitt poem kan till- egna sig något värde. Jag utgifver det icke för något mönster i skaldekonsten, men som ett efter- döme i anseende till sitt föremål. Måtte jag ej förgäfves hafva visat vägen för yngre och lyckligare skalder till högsta graden af deras ära!" "Jag har afgjort, så godt jag kunnat, saken med min granskare, men icke med en vän, som i sina anmärkningar lånt sitt snille att upplysa flera ställen i mitt poem och som slutligen krönt arbetet med de lagrar, som växa frivilligt och blomstrande under hans händer. M. H. täckes