— 295 — åtta plåtar, för att betala sin värd. *) Man kan åfven vara böjd att falla tårar, när man ser, att, nnder det den ädle Wadstr&m uppfattade ideen om negerslafVarnes befrielse och offrade sitt lif för denna sköna tankes verkliggörande, förkunnar en annan snillrik Svensk de läror, hvilka verkstäldes af Ro- BESPIERRE, Marat och deras anhängare. Drömmen om kristendomens aSjsning, domen öfver konun- gar, städernas förstöring, gemensamma fester i form af naturens högtider, — adel, prester, borgare, snillen och lärde a frappeVy — allt blef, som be- kant är, en bedröflig sanning. De franske verk- ställarne voro dock i så måtto mera praktiske, att deras domstol var offentlig, icke "osynlig," en me- deltidens Vehm-Gericht, hvars återuppväckande den svenske samhälls-ombildaren sig föreställt. Den persiska sol-dyrkan föll dem icke heller in. Man måste i sanning beklaga, att en så rikt begåfvad natur, medelst en till ytterlighet drifven sjelfkänsla och ett hejdlöst svärmeri, kunnat egna sig åt dy- lika förvillelser, i stället att upplysa och förädla sitt slågte. Huru Thorild sjelf ansåg denna politiska tros- bekännelse, skönjes af ett bref till en annan fri- hetssvärmare (hans ungdomsvän, häradshöfding Heurlin), skrifvet i augusti 1788, således ett år
- ) Jfr Siare och Skalder, 4 delen, sid. 284. Rosbnstein
plägade beratta, att när Thokild tog afsked af honom, för att anträda ifrAgavnrande resa, och Eosenstein frågat, om Thobild hade pengar till en så dyr utjQyo^t, hade denne svarat: 'TengarP . . . så lågt har jag aldiig sänkt mina tankar/'
