Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/345

— 341 — tiian åtnöja sig att, såsom prof af dessa dfversått- ningars värde, endast anföra några få ställen, helst af den hexametriska versarten, hvilken, på ett lika rum, ger dubbelt emot den kortare. Läsaren torde likväl blifva i stånd att deraf sluta till det öfriga, och huru vida öfversättaren lyckats att i sitt språk öfverföra den antika karakteren af dessa skalder, vare sig i anseende till enkelheten ell^r styrkan af deras målningssätt'\ Efter meddelande af ett öfversättningsprof utur Theokrits idyll Fiskrarne, och ett annat ur idyl- len Europa, af Moskus, fortfar Leopold: "Virgilius var alltid, om det uttrycket må tillåtas, profstenen för öfversättare. Den ohinne- liga skönheten af hans styl gör honom svår att omkläda, äfven i det rikaste moderna språk. Det har behöfts sådana språk som fransyskan och en- gelskan, det har behöfts sådane män som Delille och Dryden, för att gifva om honom ens ett ofull- komligt begrepp. Racine är kanske af alla mo- derna skalder den som närmast liknat honom. Man läse blott drömmen i Athalie och Mitridats tal till sina söner i tredje akten af denna sist- nämnda tragedi. Det är Virgilii anda, hans ren- het, hans sköna former, hans harmoniska behag; men det är icke hans rika, lifliga färger: det var omöjligt att i fransyska jamber hafva dem. Med alla dessa svårigheter, som oundvikligt åtfölja före- taget att öfversätta Virgilius, framför allt i ett språk af så ny odling som vårt, torde man likväl