— 367 — fatt;qi.re fraizi3täl]es förh&IIandet med sången öfver Creutz sålunda: '*Då detta tjusande ipäster^tycke icke siläpade sig på alexaodriner, eller i de andra utB&tta jambiska rimformerna, utan, som en pas- i^aude drägt för sin liiäiga idylliskt-lyriska mål- ning, valt en versform, ej mindre betydande än omvexlande och klangfull, så var den för gamla slentrianen nitälskande Akademien nära att icke be- löna det, och då detta likväl skedde, ville man åtminstone freda sitt prosaiska samvete derigenom att man anmärkte 'den mera ' egna form af sam- mansättning, hvarigenom detta poem till styl och versart syntes skilja sig från vår hittills vanliga skaldekonst.' Men ej nog dermed. De akademi- ska herrarne togo nu den unge skalden under upp- tuktelse för att stäcka de vingar, med hvilka han flög för långt utom deras synkrets. Och detta var så mycket lättare, som Franzén, med sin jungfru- liga blygsamhet och omedvetenhet om vidden af sitt eget verkliga värde, utan svårighet lät impo- nera på sig. Denna inskränkande akademiska åver- kan visade sig deruti, att Franzén vidtog åtskilliga mindre fördelaktiga ändringar, då han utgaf den första samlingen af sina skaldestycken, och att hans sångmö, som allt mera sällan hördes, tycktes l^afva öfvergifvit sina egna tonarter/'*) Det säkraste svar på dessa anklagelser kan sökas i Franzéns skrifter och i hans bref till Leopold, hvilka senare dock hittills icke varit
- ) Svefiéka Viiterheten^ 2 uppl. sid. 4 �2.
