Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/37

De mäktiga andar, som vid det adertonde århundradets slut deltogo i själsodlingens stora arbete, ägde i de flesta fall en ställning helt olik den, som deras företrädare i enahanda kallelse innehaft, under lyckligare tider för tankens värf och konstens utveckling. Bildningens blommor framkallas lika litet, som naturens, af stormar. Det är först sedan dessa rensat luftkretsen och hvila sina vingar, när vestan susar och vårsolen ler, som rosor spira och näktergalar slå. Icke förr än de grekiska hjeltarne sänkt sina svärd sjöng Meoniden; Augustus hade slutat brödrakrigen innan Flaccus och Eneidens sångare stämde sina lyror; striderna under la Fronde voro lyktade förr än skalderna uppträdde i den fjortonde Ludvigs hof; det var under fredens oliv som Elisabeth, och Ferraras och Weimars förstehus, kunde hägna den glada konstens lekar; hos oss var det under tretiåra krigets vunna lager som Stjernhjelm framstod, och Gustaf hade slutat parti-tidernas kamp innan hans sångarskola samlades kring tjusaren på thronen. Annorlunda blef förhållandet sedan hans lefnadssol nedgått i

Sv. Akad. Handl. 35 Del.3