— 393 — att min personliga bekantskap hade gjort mig lik- giltig för H. D., och ju mer jag såg dess namn, gång efiter annan, uppblänka hos oss, ju mer oro- ades jag af denna tanke; ty att ej kunna bibe- hålla en vän, som man sjelf högt skattar, synes mig af alla bevis på eget ovärde det största och klaraste. Jag läste EpUogen, Nattvardsbarnen, ändt- ligen Frithiof^ och tror ej att någon hunnit högre hos oss. Det var med författaren af dessa styc- ken som med den homeriske guden: tre steg, och han stod vid jordgränsen. Alla talade om dessa poemer, i synnerhet om det si$ta, utmärkta ej mindre genom sin fria, lefvande utbildning, än sin alldeles friska morgon-kolorit, och hvari poe- ten tyckes hafva velat visa gossame af nya sko- lan, huru det ser ut detta sköna, som de i så skumt begrepp famla efter. Den ene och andre af vännerna prisade sig af skriftlig gemenskap med den berömde skalden; för mig ensam hade han blifvit å nyo främmande. Nog af: allt är nu an- norlunda, och då jag med billig blygsel frånsäger mig förtjensten till den ära som mig skett, kan jag dock ej annat än med den lifligaste känsla tacka H. D. för vänskapen deraf. Ett ord täl tröst behöfde aldrig Frithiofs skald; ett ord tUl aga tillhör hvarken mig eller någon an- nan att säga honom. Jag vet ej hvad Franzén kunnat berätta härom. Förmodligen har jag, i an- ledning af Försoningen, som han uppläste för mig, talat med honom om det götiska skaldeslaget i all- mänhet, hvilket jag tillstår att jag, oaktadt hela
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/397
Den här sidan har inte korrekturlästs