Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/406

— 402 — Och nu till slut min uppriktiga nyårsönskan. Lef lycklig, min och Lundblads odödliggörare, som himlen uppväckt åt oss, då vi begge två som bäst behöfde den. Brinkman kom i går aftons helt andfådd till mig och framflåsade inom första mi- nuten de två Martinoma. Så framväxer dagligen omkring hr D:s hufvud något nytt blad af oför- gänglig lager. Jag känner mer och mer huru sann och varm vänskap det fordras, för att uppriktigt älska så stora företräden. Njut länge äran af att vara Sveriges störste skald, — kanske Nordens, — kanske ännu långt vidare omkring. Sume super- Uam qucesitam meritisr Leopold, d, 12 jidi 1825: "Jag vandrar, 'se- dan tre månader, allt djupare och djupare in i det sjutionde, och har, utom denna stora sjukdom, nyligen plågats af en annan mindre, som temligen medtagit mig. Dessa orsaker kunna beröfva mig förmågan att uttrycka, som jag ville, både min be- undran för poemet Frithiof och min tacksamhet för gåfvan, men kunna ej hindra mig att till hög- sta grad känna begge delame. Ovissheten, hvari vi här varit om hr biskopens vistande öfver som- marn, har gjort att jag så sent uppfyller min skyl- dighet i detta afseendet. De starka, glänsande vingarne hafva, som spå- domen tydde, alltså blifvit å nyo utspända till flygt, och flygten har burit högt upp till spetsen af Parnassen; om jag annars kan skönja rätt ifrån mitt lägre rum.