Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/41

— 37 —

bekämpande, deras ansträngningar att sprida ljus och reda i tänkesätten och sans under lidelserna, som vi äga att till icke ringa del tacka för den lyckan att utan våldsamma skakningar hafva genomgått en af de största verldshvälfhingar, som häfderna omtala, och derunder utbyta enväldet emot ett fritt statsskick, så förlåter man gerna dessa tänkare och skalder, om de ansågo tidens kraf icke i främsta rummet fordra att tillegna sig den nya tyska metafysiken och följa alla dess utvecklingsgrader på spekulationens svindlande höjder, eller spåra den återvaknande romantiken i dess mångfaldiga härmningar; man förlåter den berömdaste bland dem, om han, under dylika tidsförhållanden, hellre egnade sitt snille åt hvad han ansåg vara mensklighetens stora angelägenhet, då han utgaf sina Idéer till en populär filosofi öfver Gud och odödlighet, och då han uppträdde till försvar för trons och förnuftets frihet, än om han sväfvat i abstraktionens rymder; man tillgifver att han, som skald, hellre lät en sokratisk vishetslära genomandas sina sånger, än diktade medeltidsromanser och sonnetter, hur sköna de än må ha blifvit. Hans tid behöfde en annan själaspis, och erhöll den till väsendtlig del genom honom. Han var denna litteraturs fullständigaste representant; hos honom tyckte sig hans samtid erhålla svar på de frågor, som lågo den