— 407 — med ett nytt mästareprof *) sitt redan störa rykte, och gjort till och med en kronprins i poesien, kan man sågas återkommen med ära och seger. Men segern bör göra ädelmodig. Det är ej nog att hafva sträckt sin sköld framför en gammal stupande veteran, och rest opp honom på fötterna igen. Lika så ädelt vore måhända att äfven se- dan fråga litet efter honom; om icke för hans me- rits skull, dock för hans olyckas. Om den nya thron-arfvingen har jag redan långt för detta yp- pat min mening. Hans Hakon och Helge må äga sitt vårde^ men det har förtrutit mig att i hans temligt kärfva och tonlösa rader till sina svenska vänner icke finna ett ord af tacksam vördnad eller ens af utmärkande heder för Frithiofs odödlige skald. — För min del erkänner jag, i det nu lef- vande Europa, blott en enda rättmätig pretendent till thronen i skaldekonsten; men han tillhör Sve- rige och icke Danmark, och heter Esaias, icke Adam, hvilket nai^n icke alltid påminner om full- komligheten, utan lika så ofta om syndafallet. Jag är nu för gammal att konspirera, hvarken i politik eller i vitterhet, men min röst får åtminstone icke den nya thronföljaren, skulle han ock derföre låta halshugga mitt namn, när han kommer på thronen. Förlåt en blind gubbes joller, som ej har numera annan hugnad, än att få tänka så godt han förstår, och att få med frihet yttra sig." � k
- ) Talet vid magister-promotionen i Lund 1829.
