Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/431

— 427 — följare. Kleist kommer; hans hjerta lefver i hans öder." — Så räcker Herder en krans åt hvar och en bland dem, hvilkas ära han snart skulle för- dunkla. Till och med åt den så begabbade Gott- SCH �D gör han rättvisa, och ogillar att, då nya, friare åsigter skulle införas, det skedde genom ' einen unwiirdigen Federkrieg." *) Han beundrade det skö- na och goda, hvar det fanns. Det var icke blott i Tyskland som litteratu- rens ombildare förforo sålunda. Frankrikes och Englands största snillen gåfvo enahanda föredöme. CORNEILLE, BOSSUET, PaSCAL, FeNELON, LaFONTAINE, MoLiÉRE, Montesquieu, alla öppnande nya banor, begynte ej med att nedrifva föregångares namn och förtjenster. Det var ej genom kritiken, men me- delst egna verk, som Shakspeare och Milton, ScOTT och Byron stälde de äldre skalderna i skug- gan. Gå vi tillbaka till de gamle, så visar sig samma förhållande. Horatius, som tillåter sig ett litet oskyldigt skämtande med gubben Homerus, är nog klok eller, som vi hellre tro, nog ädel att visa den största pietet ^ot landsmän, der jemfö- relse kunde ifrågakomma; han anför, utan invänd- ning, granskarnes dom om Ennius, et sapiens et fortis, et alter Homerus; han påminner om huru N^-evius ännu mentibus hoeret, och kallar sin störste medtäflare hälften af sin själ. Huru uppriktigt hyllar ej Ovidius Enei- •) Särmntliche Werke, VII Band, S. 380, 388. Philosophie md GescMchte, XIII B., S. 322, 338.