Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/432

— 4?8 — dens sångare, och vi kunna ej erinra oss, att någon af Roms ypperste skalder nedsatt den andre. Jem- väl hos oss var det under djupt erkännande af fader Gyllenborgs storhet, som Kellgren, Leo- pold och OxENSTJERNA med ännu skönare sånger bragte den gamles i förgätenhet; de ville trösta honom och nedlade sina egna kransar för den forne skaldekungen (såsom senare Tegnér hand- lade emot Leopold), öfvertygade om sanningen af de ord, som den sistnämnde yttrat: "Ingen älskar, att han glöms, Ingen att fördunklad finnas. Men man tål att öfvervinnas I en vers der man beröms." A andra sidan är man böjd att misstro sådana bala förklaringar som t. ex. Thorilds, att han med "en enda blixt af naturens geni skall göra till grus hela stora vitterhetsskrån, der knappt nå- gra grand ännu skola glittra för barnen," eller löften, som den nya skolans, att i ett drag ur vår vitterhet "undanrödja alla de murkna kinesiska pagoderna." Man påminner sig dervid alltid den gamle Flacci: Qrnd diffnum tanto feret hic promissor hiatu? Och i allmänhet borde de, som företaga en Klop- STOCKS värf, eller en vitterhets omhvälfning och nyskapelse, följa denne ädle mans efterdöme. Han förbjuder, i sin bekanta Gelehrten Republik, alla stridsskrifter, undantagande till sjelflförsvar, tillå- tande knappast "eine gewaffhete Vorrede"; han för- aktar all sjelfbeprisning, hvilken innebär "eine Ehre �