— 452 — bestod deri, att de förre, för versens skull, måste skrifva eW, lysancT, grymmer; de, som förmådde stafva riktigt och ändå slå sig ut med versbygg- naden, förklarades af Stockholms-Posten för Beha- gens skalder och fingo först plats i UtUe Dulci och sedan i Svenska Akademien/' *) Man kan håraf dömma, huru svenska vitterheten såg ut när den togs under nya skolans vård. Att under sådana förhållanden Leopold skulle blifva föremål för nästan dagliga anfall, kunde ej vara oväntadt. Det fanns ingen sida af hans för- fattarskap, som ej sönderslets på det hånligaste sätt. Hvad som deremot måste synas oförklarligt, är att Wallin anfölls nästan lika häftigt, lika oafbrutet. Redan i de första numrorna förekom- mer en parodisk vexelsåug emellan honom och Va- LERius, der han påstås hafva "dräpt Flaccus", och medsångaren kallas Bombastens förste son. I poe- met Rimmarebandet (hvilket påstås vara, näst Ari- STOFANES och TiECKS Zerbino, den yppersta skämt- dikt)** föras Wallin och Valerius i burar, att visas för allmänheten. Derpå följer en högst orätt- vis kritik af Wallins öfversättningar från Hora- Tius (hvilken uppsats redan tre år förut varit in- lemnad till Stockholms-Posten, men icke blifvit emottagen), och en versifierad parodi af samma efterbildningar, samt en nedsättande anmälan af hans skaldestycke Uppfostraren; vidare föreställes ") Dera. n. 40.
- ) Dera. n. 6.
