Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/459

Den här sidan har inte korrekturlästs

455

betens gröpe") � Silverstolpe, Granberg, — med ett ord, föga någon skonades af den tidens skal- der och prisvinnare, icke ens de döda. *) De enda

  • ) Det är interessant att jemföra Tbqn^bs yttranden om nå-

gra bland de unga skalderna, som han snart skulle för- dunkla. Han skrifver till Chorjeus, i början af år 1804, for att trösta honom öfver en uteblifven belöning i Sven- ska Akademien (1803): "Glömd af lyckan, denna vallust känn Att förtjeua och ej äga den." Ack! om jag hade skrifvit dessa två verse4', huru lätt jag, i Tit:i belägenhet, skulle tiuna användningen. Det är sannt, jag har endast hört några stycken af Tit:i poem, och på- minner mig i allt fall huru oändligen liten domsrätt jag äger i sådana saker; men jag har likväl svårt för att kunna öfvertyga mig, att man ej gjort Tit. orätt. Men om äf- ven icke så vore, hvad betyder det mera? Hvarför skulle icke sångmön, som andra mör, få ha sina nycker, sina trumpna ögonblick? — Har icke just samma missöde träf- fat Kullberg, Valerius, ja Franzén sjelf? Non ego TantaUde major, nec major Adiille, var Ovidii tröst och bör äfven bli Tit:i. Man är icke olycklig spelare för det man ej vinner beständigt, och äfvenså icke slät poet om man ej ständigt krönes. Jag har nyligen fått läsa Valerii stycke (^Tålamodet). Tit. har rätt. Det förråder just ett kraftgeni. Det är Se- neca, som länt lyran af Horatius. Skada likväl, som jag tycker, att Seneca äfven der bibehållit sin smak för anti- teser. Men man måste erkänna, att hans röst är stark som stormen. Det är icke tålamodet som tål, utan tåla- modet som trotsar ödet. Versslagets likhet ger anledning till jemförelse emellan detta stycke och Ålderdomen. Hvil- ken olikhet och dock hvilken förträfflighet hos begge! Det ena smyger sig till hjertat, det andra bryter sig dit. Det ena lär mig att blidka lyckan, det andra att trotsa henne. Det ena leder mig i en rosenlund, det andra släpar mig öfver skyame. Hvilket är bäst? Jag för min del erkänner, att jag helst blir vid jorden. Det är svaghetens känne- märke, jag vet det. Det är förmätet af mig att vilja jem-