— 457 — liga, i^å nedsjönk nu poesien, det gudomliga i men- niskans varelse, till dessa fattiga gummors like, hvilka i städerna och på landet lära de ringares barn bokstafveringen och kristendomen. Man läse Wallin och Valerius. Blott under sådana omstän- digheter kunde spiran i litteraturen tillgripas af den olycklige Wallmark, som dyrt nog fått um- gälla sin ungdoms öfverilning med det rysliga ödet att vara tyngd ned till jorden af den tänkande nationens förakt, och, af ingen beklagad, knappt af dem hvilkas machin han är, från sin ödsliga kula framskräna de uggleljud, som svedan af hans oräkneliga brännmärken utpressar/' *) Man erinre sig, att under denna så kallade ' jernålder utgåfvo OxENSTJERNA och Leopold sina samlade skrifter, Adlebbeth sina tolkningar af Virgilius, Fbanzén och fru Lenngben skrefvo flera af sina lyckligaste sånger, Wallin diktade sången öfver Gustaf III och sina flesta lyriska stycken; CnORiEUS, Valerius och Kullberg hade sin blomstringstid ; Tegnér skref 'Xandtvärnssången' och flera af sina oför- vissneliga ungdomsdikter; Cedebbobgh uppträdde med sina romaner; för att ej nämna Lindegren, Stjernstolpe , Tranér m. fl., hvar i sin art af förtjenst om vitterheten. Att de, som anslogo nyssnämnda ton, skulle förehålla sina motståndare en ^'älskvärd skamlös- het," är psykologiskt riktigt. Men hvad som för- undrar den, som tager närmare kännedom af an-
- ) Ders, 5 sa ml. n. 33: Den nya vitterhetsskolans betänkande
om Svenfika Akadeinien,
