— 474 — skolans anherrar, ehum offta så skedde, utan ve- derläggning från den motsatta sidan. Ensamt ett anförande af hans ofta förekommande skämt med sonnettema, — då han t. ex. yttrar, att den, som har intet att saga, låter klinga en sonnett, liksom YärdshusTårdar, som haf^a dåligt vin, skaffii musik; och att han (Jean Paul) skulle räkna det år som det gladaste i sin lefnad, då han sluppe se eller höra en sonnett, — ensamt framkastandet af ett dylikt skämt skulle äfven här något lugnat hvad han kallade die Sonnetten^WutL Den sanningsälskande och samvetsgranne ut- gif^aren af andra upplagan utaf Svenska Vitterhe- ten*) yttrar om Polyfeniy att det var "en ganska märkvärdig tidning.*' Detta yttrande saknar icke skäl för sig, ehuru bladet kunde synas mindre märkligt i litterärt, än i psykologiskt hänseende; mindre genom sitt innehåll, än genom den verkan man dermed lyckades åstadkomma. På andra si- dan kan man ej undra, att Tegnér härmades öfver att se vitterhetens högsta frågor så behandlade, som under den mångåriga kampen. Snarare för- undrar man sig, att han icke sjelf höjde fanan till ett afgörande slag, i stället att af vakta, att den han benämner Agamemnon skulle sätta hjelmen på sina grå lockar. Men om de stora skalderna hos oss tysta *'slöto sig inom förskansningarna af sin gamla ära**, så bröts, som bekant är, stafven desto hårdare öfver
- ) SONDÉN.
