— 480 — HcH* re D drömt ut, och läDge, med harpan fald, Hon nästan äfven glömt att den drömmen sakna. Men hvarje lott är god, när det stundar höst, Om med sin Norna mannen är enig vorden; Godt är ett rum förvaradt i svenska bröst, Godt är jemväl ett rum — blott i svenska jorden." Försonande allt, ljuder derpå Frithiofs-sångarens vänliga helsning till den inträdande i forna mot- ståndares krets: "Att här du sitter, att jag helsar dig Välkommen bland oss, visar tidens välde, Ombildarens, som länge stälde Inunder skilda fanor dig och mig, Och ej blott mig, men äfven mången annan Af sångar-ätten från kung Gustafs dar, Som bar ovansklig lagerkrans kring pannan. Den kransen hänger än bland stjemor qvar ^ På minnets hvalf, när qvällens vindar sopa På vår förgätna graf tillhopa Blott vissna blad af min och mången anns Förgängeliga sångarkrans. Men striden är förbi. Hvad ondt den vållat Förgätes bättre, än det tankes på. Vi tacka glömskan, som sin aska sållat På släckta glöd, och undra begge två Hvad sällsam villa som vår syn förtrollat: Med åren komma frid och sans ändå, Och allt som skiljemuren börjat ramla, Den nya skolan flyttar i den gamla.
Ej endast stormens språk i hjeltesagan. Men vestanvinden nordbon ock förstår. Och lyss förtjust till Näktergalens klagan^ Som suckar i hans korta vår."
