blott medelmåttan, som, sjelf tillskuren efter en viss en gång gifven läst, vill att samma läst skall utgöra alla varelsers urform. Det år blott hon, som aldrig kan lära sig att glömma — och förlåta.
Med innerligaste vördnad tecknar mig
- Välborne Herr Stats-Sekreterarens och Kommendörens
- ödmjukaste tjenare
- P. D. A. Atterbom.
Leopolds svar (i koncept).
Till Adj. Atterbom.
- Stockholm d. 25 Julii 1826.
- Högädle Herr Adjunkt!
Herr Adjunktens bref af den 6 Julii erhöll jag först ifrån postkontoret den 22; hvilket kunde med dess intyg styrkas. Derifrån senheten af mitt svar. Det skulle förtryta mig om Herr Adjunkten kunnat tänka sig orsaker dertill, som aldrig verkat och aldrig kunnat verka på mig. Emellertid får jag nu tacka för skänken af det Upsaliska högtids-talet, som jag skall läsa med allt nöje, hoppas jag, och för visso med all uppmärksamhet.
När Herr Adjunkten i sin första ungdom uppträdde att gifva nya lagar åt vitterheten, och i synnerhet att straffa min ofullkomlighet, var jag redan en man betydligen till åren, som bedömt mig sjelf för allvarligt, och sett för ofta små vittra äfventyr af detta slag, tillika med deras utgång,
