— 46 — uppträdande, innan han åter gaf allmänheten del af sin sång. Det var hans Ode den 1 november 1778. Den ljöd i en tonart, som då i Sverige al- drig varit hörd och ännu måste väcka förundran. Man tycker sig deri förnimma förebud af de skil- da skaldeljud, som senare Thobild, Tegnér och Leopold sjelf så mäktigt anslagit*). Leopolds
(sedan hofpredikant och kyrkoherde i Lidköping). Leo- pold blef inneliggande af en hämoiThoidal-åkomraa, och Adlersparre led af en ref-orm. Knittelversen lyder: "Det var nu längesedan jag såg herr löjtnanten, Icke sedan jag stridde så tappert hos bror Branten- berg. Det svåra vädret har se'n hållit oss till hus; Bore har regerat, som hade han haft rus, Och på gudarnas riksdag skall han aldrig försvara. Huru han kunnat så med mina nerver förfara. Begynn nu den runan, som pryda skall min sten, Jag är redan i grafven med mitt ena ben. På min stol får jag ej ro någon timma, Och måste som oftast göra något värre än rimma. Nu ligger jag på sängen, matt och utsträckt, Och liknar ett ljus, som håller på att bli utsläckt. Dock kan herr löjtnanten mig utan fara besöka, Min slocknande veke skall ändå inte röka. Farväl! — Som sagdt är, besök mig ibland. Min gyllenåder kysser edra ref-ormar på hand. HAatJiN Leopold." När en yngre skald sjöng: "Aftonrodnan kysser hafsfrun på hand," var bilden således icke fullkomligt ny.
- ) Så tycker man sig i följande rader finna ett anslag till
Svea:
