— 60 — att hans framtid berodde på det första mötet med den blifvande beskyddaren. Han fann sig dock upplyft deraf att bli bedömd af ett snille, vid hvil- ket han redan kände sig fästad af en hemlig sym- pati, och han har sedan erkänt, att han aldrig fun- nit sig så förlägen inför snillekonungen, som han senar-e, oaktadt all hofvana, blef då han första gån- gen skulle tala med dennes välmenande, men in- skränkte son*).
som Kellgren ägt i befrämjandet af dennes framtidsväl, må bemärkas, att Leopolds bref till honom var af den 27 januari, och Oxenstjernas skrifvelse till den förre (Lvar- uti han, på konungens befallning, kallar Leopold till Stock- holm, lofvar betalningen af hans skulder, sänder respennin- gar, och underrättar, att rum tillredas på slottet) är af den 3 februari, således nästan med omgående post, hvil- ket tyckes förutsätta, att (såsom Kellgren äfven säger) alla de, i hvilkas händer den nye skyddlingens lycka kunde lemnas, redan förut gjort rättvisa åt hans fortjenst, om än Kellgrens förord genom Rosenstein blef en ny väckelse. Den ifver, som Oxenstjerna och Armfblt^ visade, kom väl snarast från konungens längtan att eröfra ett snille, som han hört så allmänt prisas. Gyllenborgs deltagande synes varit den rena aktningens och vänskapens.
- ) Han beskrifver i ett bref till Rosenstein, huru brydd han
var för denna uppvaktning, och alldeles icke å son aise, som med Gustaf IIL Han tillägger: "Jag mins mig nä- stan aldrig ha varit så försagd, oöh jag behöfver all den förtröstan jag äger till min brors tillstyrkande råd, för att våga detta steg. Tio gånger har jag varit på vägen att resolvera om igen". Brefvet är af den 26 mars 1806. Gustaf Adolf hade då varit kung i porton år. — Ett an-
