_ 66 — gar '. *) — Författaren uppställer derefter följande fråga: "Då man talar om miUet med hänseende till dess fullkomligheter och brister i utöfningen, talar man icke då med detsamma om smaken, fastän under ett annat namn?**) Ty är det icke samma själsegenskap, som lärer konstnären både att undvika det falska och stötande, och att finna det sanna och träfiande, hvarmed han förtjusar? Man kan icke neka poeten, som skapar stort, smak i det stora; han skapar lyckligen, fastän vårdslö- sadt i de ringare delar. Man kan ej neka kännaren, som skrifver, snille, i det han skrifver med behag, fastän utan förtjenst af stora och träfiande drag. Dessa egenskaper kunna då sägas i grunden vara af samma natur, och endast åtskilja sig i starkare eller svagare, djupare eller ytligare behag. — Lik- väl och om smaken är ett slags mindre snille i de små ohärmliga behag, som den strör öfver skrif- arten, och tvertom ett visserligen ganska stort snille i den höga, majestätiska skönhet, som skil-
- ) Det kan ej undfalla en uppmärksammare läsning, att detta
ställe redan innebär ett oifentligt underkännande af det Thorildska vitterhetsslaget. Hvarfore Thoeild likväl ännu i fem år iakttog tystnad emot Leopold och i dess ställe med ytterlig häftighet angrep Kellgb^sn, som dertill då ej gaf anledning, skall framdeles förklaras. '*) Tegnér säger detsamma i svaret på Atterboms inträdestal : "En regel smaken har, den heter snille."
