Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/76

— 72 — nog af, det år icke den fransyska tonen, vändnin- gen, ordställningen; det är alltid ett helt annat språk, som har sin egen särskilda natur, sina vissa egentligheter. Behagen, om de finnas, äro icke de- samma, olikheten är synbar, och den fransyska smaken misshagas deraf. Ingenting är i sanning mera qväfvande den inhemska litteraturens tillväxt i ett land, än en främmande vitterhet, som i alla högre eller finare kretsar nästan undantränger mo- derspråket. Man förebär förgäfvSs, att smaken der- igenom förädlas, efterdömen utbredas, täflan upp- väckes. I)et är nästan alltid fördomen för det främmande, som i dessa täflingar afgör företrädet, och äfven den bäste författare skall svårligen lyc- kas att i en sådan nation skrifva på en gång för allmänheten och för det finare umgänget. Men i denna svårighet, eller, rättare sagdt, i denna omöj- lighet, hvilket val återstår? Utan tvifvel att skrif- va för sin egen nation, att tala till dess tankegrad och sinnesart, att otvunget följa sitt eget språks lynne, att, med ett ord, hellre skapa en vitterhet .åt sina egna landsmän, vore den ock till en bör- jan mindre fullkomlig, än att efter några få, knap- past mer än halfsvenska läsares fordringar tvinga sin skrifart till en onaturlig likhet af utländska efterdömen: efterdömen, alltid lättare att på sin egen väg upphinna, än att, rädd och stel härma-