skiften uppgå, då brytningens tid är kommen, då gamla band lossna öfverallt och nya begynnelser bildas — tider af oro, af söndring, af strid — men tillika icke sällan, likt morgonrodnaden som frambryter genom molnen, bådande en ny mensklighetens dag.
Till ett sådant skifte skall det räknas, det år, som nu nalkas sina sista timmar. Verldens väldigaste krafter hafva under dess lopp frambrutit till en förnyad strid; icke mera lugnt danande, synas de skynda till förstöring — och till nyskapelse. De andeliga makter, som mest ovilkorligt beherrskat menniskornas inre verld, söka sig nya riktningar, nya banor för sin verksamhet. Samhällsbyggnader, som trotsat århundraden, brista i alla fogningar; verldsvälden, som ej erkänt annan gräns för sina framtidsförhoppningar än oceanens oöfverskådliga rymd, skakas eller sönderfalla vid beröringen med den stora tanken: den menskliga tillvarons frihet. Qväfd eller uppblossande, hotar krigets låga på alla sidor.
I ett sådant tidehvarf ljuder starkare än någonsin den röst, som manar folken att besinna sig på sig sjelfva. Den enskilde, då han är stäld i kampen, bestormad af tvifvel, går till råds med sig sjelf, befrågar sig med sitt eget inre, och vinner en fastare grund för sin handling. Så skola ock
