— 76 — heter, och den högre sällskapslefnaden hade kan- hända icke på en enda förminskat antalet deraf/' — Leopold antager, att det högre umgängeslifvet är i en nyare tid, för det sanna snillet, måhända än- nu umbärligare än fordom, och yttrar derom: "Se- dan alla nationers mästerstycken, Greklands och Roms, Frankrikes och Italiens, Englands och Tysk- lands, kunna med lätt möda sammanhållas, och sedan man har i böcker, om det uttrycket tillåtes mig, äfven hela samqvämsverlden, månne också i våra dagar det personliga deltagandet blir af sam- ma oumbärlighet?"*)
- ) Leopold återkom till samma ämne vid andra tillfällen, då
han yttrade sig offentligt inför konungen och hans lysande omgifniog, att nemligen det ej var det högre sällskapslif- vet, som borde stifta lag för snillet, utan tvertom. Då man lagt vigt på anklagelsen, att han sökte införa en hof- ton i vår litteratur, må ytterligare några prof på motsatsen anföras. Såsom akademiens direktör, vid Zibets inträde, yttrar Leopold, bland annat: "Det är visst, att det högre umgänget icke alltid erkänner sina förbindelser emot snil- lets söner, hvilka det påstår sig skapa, smickrande sig att hafva gifvit dem hvad det tvertom af dem emottagit. Des- sa odödliga arbeten, som upplyst, förbättrat och förtjust tidehvarfven, dessa ljungeldar af snille, de enda kanske som fortjena att bära detta namn, hafva ej alstrats bland sam- mani efnadens lysande förströelser; de hafva nästan �dla ni- gått från den ailägsna hyddans stilla mörker. När en man, hvars egenskaper skulle gifvit ryktbarhet åt hvad enslighet som gömt honom, vägrar sig åt författarens kallelse, lem- nar behaget af dess yrken, för att dela sig åt verlden och
