— 84 — men som, ehuru han delade motståndspartiets tän- kesätt, ägde ett svenskt hjcrta, skrifver i anledning af dessa sånger till författaren : "Om jag ägde herr kongl. sekreterarens snillegåfvor, så kunde jag ej annat än missunna Tit. den hedern att vara den förste skald, som tolkade Gustaf den tredjes krigs- ära, och det på ett $ätt som bör afskräcka med- täflare. Men nu har naturen lemnat mig en Ijuf- vare känsla, som är den att fågnas öfver Tit:i lycka.*' Leopold sjelf öfverskattade icke ett skaldskap, som var ögonblickets skapelse och hvars lager han ansåg lätt förvissnad, såsom han skämtande yttrar i dessa verser till en vän:
Han mildhet har — och älskar blod, Han segrat har — och retirerar. Se, detta är den store man, Som vill med Jofurs viggar Ijunga! Den lille skalden — hvad vill han ? . . . Han for kontant dess lof vill sjunga. I öfrigt ser man af Leopolds bref, att de tillfällighets- verser, som han med frikostig hand strödde för konungen och hans närmaste, ofta ägde sitt ursprung i begär att tjena vänner, eller olycklige. Den inflytelserike Arvfelt intogs, likasom konungen,yättast af snillets förbön. I af- seende på den förre skrifver Leopold till Eosenstein, att, när ingen annan rekommendation hjelper, "måste man kittla honom litet med den poetiska Qädern, som dock nu håller på att bli utsliten."
