— 92 — iänding, hvilken lärt det ganska väl. Jag tackar dig för kännedomen af vårt språk. Jag har till denna dag ej känt det. — För Guds skull, om du kan^ så skaffa mig tillbaka min förbindelse åf kungen. När jag gaf den, hade jag ej läst andra än våra bästa tragedier, dens och dens och dens. Du har berättat mig, att du har vissa tröst-pjeser. Du har nu gifvit mig en förtviflan. Det är dock min tröst, att jag ser att du kan ej få all den ära du förtjenar. *� *- Jag har tyckt mig finna tvenne fel. Det syns i början underligt, att en romersk general släpar en krigshär efter sig från Nilen till Tanais, för att kurtisera en barbarisk flicka. På några stållen är stilen af ett högre slags poesi, än ra som brukas på teatern." — Thorild, som klandrat ton och språk i stycket, kallade det dock samma teaters högtidliga mästerstycke"*). Den måhända väsendtligaste anmärkning emot Oden är den, att stycket påstås icke vara svenskt^ hvilken beskyllning ursprungligt grundar sig på Thorilds ord, att i detta stycke "finnes ännu mer osvenska, än skönheter" **). Läser man det för- domsfritt, så torde man dock spåra deri icke blott en svensk anda, utan en från 1790. Den känsla.
- ) Kritik öfver Kritiker, 3 del. s. 5, original-upplagan.
- ) Ders �
