arbetas, i synnerhet i Vesterås Stift. Om desse resande sjelfve inhämtat så mycken kunskap i mekaniken, att de förmådde sätta i gång qvarnbyggnader och bergverksrörelsen, kan vara osäkert: åtminstone är det troligare, att utländske Bergsmän inkallades, och till sådan förmodan vill äfven Historien gifva anledning.
Omkring Domkyrkorna uppvexte genast små Städer, och någon tid derefter vunno Stockholm, Lödöse, Söderköping och Kalmar, såsom gamla Bytesplatser, Stads-Rätt efter utländsk form. Vid Klostren, så äldre som yngre, tillskapades äfven ofta Köpingar, hvilka snart förvandlades i Städer. Till alla dessa kallades i begynnelsen utländske handtverkare, som hvar på sitt sätt medförde sin slöjdmekanik; hvilken dock ganska långsamt och i mindre mån bragtes till allmänheten, emedan hvar och en höll sin konst hemlig så vidt möjligt var. Vid de förnämsta byggnader införskrefvos främmande Arkitekter, såsom till Upsala Domkyrka en Fransman, Stephan Bonneville: mindre kyrkors och enskilta byggnaders uppförande besörjdes oftast af prester och munkar, hvilka, i sin ledighet, gemenligen lade sig på någon slöjd eller handtverk. Således finner man, att den ena var byggmästare, en annan murare, en annan glasmästare; så att klostren icke sällan, i sina vidsträckta anläggningar, voro utom behof af främmande biträde; och då tillgång saknades på sådana inom bolaget, skref föreståndaren till något kloster
