Falu Grufva hade i långliga tider gifvit riket och enskilta stor vinning: arbetet hade alltid lönat sig, och således ej särdeles väckt omtankan att lätta och afhjelpa de nya svårigheter som grufvans tilltagande djup och vidd medförde. En skicklig man ifrån Brunsvig, Georg Griesbach, hade väl i Konung Gustaf Adolphs och Drottning Christinas tid, både i Falun och Salberget gjort betydliga förbättringar vid grufvornas arbetande, igenom vattenkonster och ledningar efter utländska sättet; men ännu återstodo dock ganska vigtiga saker, förbehållne åt Polhems uppfinningsgåfva. Malmuppfordringen, i synnerhet i Falun, var ganska kostsam. Till häfvande af denna olägenhet anmanades Polhem att uttänka någon lindrigare utväg; och innan kort företedde han inför Kongl. BergsCollegium en modell till Uppfordringskonst, af många märkliga fördelar framför de vanliga, och derjemte så enfaldig till sin byggnad, som mångfaldig till sina verkningar. Ett och samma konstverk förde malmen ifrån orten i grufvan, der hon var bruten, fram till schaktet: fordrade honom igenom schaktet upp i dagen, samt sedermera derifrån till hyttan, hvarest tunnorna tömde sig medelst bottens sjelfvilliga öppnande; hvarefter botten åter slöt sig igen och tunnorna gingo tillbaka i grufvan att hämta mera malm; alltsammans utan händers vidrörande på något ställe. Modellen uppvisades ock för Konung Carl XI, som med sådant välbehag ansåg uppfinningen, att en ny syssla, under namn af
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/136
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 132 —