Svenska Vitterheten är, till epokerna af dess första upprinnelse och märkbarare framsteg, underkastad skiljaktiga meningar. Vissa lärda Afhandlare datera hennes gyllenålder redan i urminnes dagar, och finna bevisen i sjelfva Rim-Krönikorna: andra, lika nitiska, men något mera nogräknade, begynna hennes lysande skiften blott från två eller tre sekler tillbaka, tilldela stora loford åt dessa seklers författare, och stanna vid Dalin, om hvars eftertid man synes hafva samfält vidtagit att uppskjuta sitt yttrande: andra blygsammare, som ansett bäst att tillegna sig ingenting öfver hvad man verkligen äger, påstå jemt motsatsen, åberopa fordna Författares egna skrifter och göra sannolikt, att ett land, som i fordna olyckliga tider kastades emellan osäkra välden och liknade föga ett samhälle; som derefter i hela århundraden upptagit sin tid, antingen med ryktbara krigstâg, eller, ännu senare, med onyttiga politiska tvistar; som under sådana allmänna sinnesvänningar hvarken gifvit sig rådrum eller röjt någon särdeles öfverlagd omsorg, att skapa sig ett språk, eller att öfver sina isklädda gränser införa främmande litteratur, som för öfrigt kunde synas af naturen något missgynnadt, som är mindre folkrikt och för vissa finare eller lifligare intryck stundom mindre öppet, — att ett sådant land, i fall det någonsin skulle få en Vitterhet,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/159
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
