Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 159 —

Ah pudet! et Getico scripsi sermone libellum
Structaque sunt nostris barbara verba modis.

Till följd af dessa högt i tiderna uppstigande forskningar, har man ej trott sig kunna vägra, åtminstone Oden, den dubbla äran, att vara Fader för Skaldskapet, likasom för trolldomen. Man har ur Eddor och Sagor framdragit den Svio-Götiska Sång-Gudinnans skatter; man har upptäckt, att Sveriges gamla folk af kämpar var äfven ett folk af snillen, och det har varit länge den fastställda meningen, att Starkottrar, Skaldaspillrar och Hornklofvar gjorde med samma framgång sina små Iliader, som sina i dem prisade Hjeltedater. Från de gamla Skaldernas namn, som till någon del blifvit förvarade, har man dömt till värdet af deras sånger, hvilka för det mesta gått förlorade. Detta utmärkta nit för ålderdomens ära, äfven i vitterhet, som en tid gjort vissa Skribenters ryktbarhet, väcker nu mera förundran, och skulle väcka en större, om man ej besinnnde den antiqvariska forskningens naturliga benägenhet till gissningar och öfverdrift. Det var i Gustaf Adolphs och Christinas oförgätliga tidhvarf, som detta studium begynte att hos oss taga sin rätta fart; och då Nationen såg sig på denna samma tid hastigt upplyftas ur sitt mörker till en hög rang bland Europas folkslag, bör man ej finna oförmodligt, att lärdomen och patriotismen velat gifva henne deremot svarande anor och märkvärdigheter.